BARNDOMSMINNEN

Alla har vi ju minnen från vår barndom.Vore ju konstigt annars.

Jag hade en mycket fin och minnesrik uppväxt.Hur andra hade det var väl lite si och så.

Mina närmaste lekkamrater som bodde på samma gata som jag och mina systrar.Ingen hade en likadan barndom.

Vi med våra barnsköterskor och hembiträden som varierade år efter år.

Vet en barnsköterska vi hade tror hon hette Eivor, en annan hette Gunvor.

Men jag skulle få följa med Eivor hem och bo os henne och hennes föräldrar över en helg.Hon bodde en bit utanför Vetlanda, inne i en  by i den småländska skogen.Liten herrgårdsbyggnad var det. Med gamla anor .Den hade gått i arv i  fem generationer.

Första natten var kuslig tyckte jag. Ligga i den stora sängen med plats för flera.Jag tror jag var runt 9 år.

Frågade Eivor om det  var hon som var och tog i handtaget på natten,

Nej det var inte jag sa hon.

Då spökar det nog här sa jag. Hon menade på att det var nog mest i min fantasi, som jag trott att någon gjort så.

Jag visste ju vad jag sett. Nästa natt lika dant, men då kände jag att någon var inne i rummet.Vågade inte titta.

Så nästa morgon igen sa jag vad jag varit med om.Och fick samma svar som förra morgonen.Jag ville ringa hem, det fick jag.Sa till Mamma som det var.Hon frågade om jag inte kunde stanna en natt till. Nej det ville jag inte.

Vem som hämtade mig där minns jag inte.Hem fick jag komma.Det var ingen idé att ens fråga Mamma om hon trodde på mig.Hade hon inte gjort det, hade jag nog fått stanna tiden ut.

Många år senare har jag fått veta att Mormor och Mamma var synska. Jag är inte det, med gott och väl "kännsk" som jag kallar det. Kan känna av de andar som finns runt oss.Som barn tyckte jag nog det var lite läskigt.

Men nu som vuxen.Är det bara intressant.

Kan känna oro inför vissa händelser,som ibland när jag ska in till stan, då sveper en iskall vind över mig. Och jag kommer inte iväg.Något stoppar mig.

Vad vet jag inte.Det finns inget övernaturligt att vara rädd för.Ville bara berätta lite, vad jag var med om som barn på 40 talet.

På somrarna från 1949 hade vi vårt älskade MABO. Pappa hade köpt fyra tomter 1948. I  Vånevik på Ostkusten.Ena tomten hade en liten stuga,utan rinnande vatten. Det fanns en brunn med pump.

Minns hur det luktade när vi öppnade dörren efter det stått igenbommat.En unken fuktig källarlukt.Näst intill mögel.Men ändå inte.

Där var vi hela sommarlovet.Vad jag minns.Pappa hade ju flera båtar han gillade sjön.Första tiden hade han en stor segelbåt med ruff, där man kunde sitta, ja till och med ligga. Men inte jag. Blev alltid sjösjuk i segelbåten. Det gick för sakta.

Motorbåten hette Hobby, stod med silverbokstäver på båda sidor i fören.Vi flickor fick kissa i durken.Som var gjord i Mahogny.Hela båten var i det materialet. När vi var så små så vi inte skämdes för Pappa.Det fanns en ö som heter än i dag Sandö. Det var en halvstor ö.Bönderna hade sina kvigor betande där.På den ön alldeles i strandkanten fanns en hög jättestor sten.Som vi klättrade upp på när kvigorna blev för närgångna.

Där var kristallklart vatten och ganska långgrunt. Vi kunde se små ålyngel.Vi försökte fånga dem med våran håv.Minns inte i dagsläget om vi någonsin fick tag på någon.

Vad vi älskade att fara dit, tror det tog omkring en timme i 18 knop.Vid klart väder kunde vi se över till Öland.Även slottsruinen.Pappa sa att det var en hägring.Vi barn såg den i alla fall.

Vet att jag ända upp i vuxen ålder hade turen att få återse Sandö.Allt var sig likt. När jag var i tonåren fotade Pappa mig i vassruskor och  på motorbåten i snygga vinkar och i en fin bikini. För att jag skulle ha foton att ge mina pojkvänner. Fotona är svartvita.

Det måste ju vara bra väder de dagar vi fick efter lite tjat på Pappa, snälla kan vi inte fara till Sandö. Mamma packade matsäckskorgen.Kan inte minnas om vi hade hembiträde med på somrarna.Men barnsköterskor var med så länge mina småsystrar var under sex år.Sedan klarade Mamma oss själva, vet att Faster Alice var med och Mormor. Om Mamma o.Pappa måste vara på Stadhotellet i Vetlanda och arbeta. De innehade rättigheterna.

Vi har så många minnen med vårt älskade Mabo. Men detta var ett utav dem. Kan ju tänkas att jag kommer på fler.Men vi förknippar ju sommaren med Mabo som i Marianne, som Mamma hette.Men som liten kallades för Ma. Därav namnet.

Pappa lät bygga till huset och bygga en stuga vi kallade Lillstugan och en Jungfru-stugan som angränsade till verkstaden.

<om det kan jag berätta i ett annat inlägg.

Som barn bodde jag på Långgatan 14 i Vetlanda.

Det fanns en del flickor i samma ålder som mig att leka med.Grannflickan till höger och grannflickan till vänster.Sen lite längre bort på andra sidan bodde polisens Dotter.Vi gick i samma klass dessutom.

Har för mig att hon var enda barnet.För hon fick följa med oss till MABO en sommar.Antagligen för att Mamma tyckte synd om jäntan, att hon skulle behöva gå ensam hemma hela sommaren.Eller om att det var för att jag skulle få en kompis. Mina systrar var ju tre och fem år yngre.

Det finns kort från den sommaren.Inte längesedan jag såg dom.Men att hitta på dom nu. Känner igen det, har skrivit så förut.Kan inte förstå var de ligger någonstans.

Mabo, älskade sommarställe.Det var strandtomt, Pappa hade köpt fyra tomter.Som på den tiden var rätt stora.Han hade satt upp staket runt om allt. Det var inhängnat med staket en bra bit ifrån stranden när vi var mindre.Men när vi blev simkunniga togs staketet bort.

Regniga dagar, spelade vi spel.Puzzlade.Mamma  hade fullt sjå hålla oss sysselsatta.När vi riktigt små hade vi ju barnsköterskor och hembiträden, men de behövde ju semester.Så Mamma skötte väl om oss och jag vet att Faster Alice var där på somrarna för att hjälpa till.Undrar om Farbror Gunnar arbetade.Han var skorstensfejarmästare så han måste väl vara hemma när arbetarna skulle ha semester.De bodde i Nybro.På Sveavägen 15 nedre botten. Där var jag mycket på loven, min lillasyster var med en gång vet jag.Vi har alltid undrat  vem Maud var hos.Hon minns inte.Kan tänka mig att hon var hos sin Gudfar.Det var nog besvärligt att ha oss alla tre på en gång.Men jag tror faktiskt att Faster Alice, hade oss alla en gång.Det var vinter och vi blev så överraskade att Faster Alice åkte skidor i kjol, efter det  kallade vi henne Faster Brallis.Hon ramlade och fick snö under kjolen.Vi skrattade naturligtvis alla åt det. Och tyckte att Faster Alice skulle köpa sig ett par skidbyxor.Hon ägde inga långbyxor.Gick alltid i kjol och blus.Kappa och hatt och en handväska.Skodon efter vad som var brukligt efter årstiderna.

Yllebyxor som stacks hade vi tjejer  inunder.Ribbstickade strumpor som korvade sig, ingen stretch där inte.Avskydde dessa strumpor som satt fast med strumpeband i livstycket.Så det var ju alltid glipor mellan strumpa och underbyxan. Så minns jag det.

Vi hade fina kläder när vi växte upp. Kanske de syddes åt oss.För vi var ganska länge klädda likadant.Mamma stickade klänningar i vitt bomullsgarn och broderade blommor   nertill , närmare fållen.

Jag hade ju turen att jag som var äldst behövde aldrig ärva kläder.

Jag hade päls, av föl, av får och någon bävernylon fanns ju inte på den tiden, fyrtiotalet+femtiotalet.Vet att det fanns galonvantar.Som blev stela i kylan.

Vill inte uttala mig om vad det mer var för slags kläder vi hade,bäst att googla på det.

Det finns hur mycket som helst att skriva om min barndom, jag hade tänkt mig berätta om den gången, när lekplatsen brann.Det var grabbarna som lärt oss att med förstoringsglas kunde man bränna med solens strålar.Vi flickor fick inte, men nyfiken som jag var, så gick jag till lekparken en dag.Det fanns en karusell där golvplankorna var trasiga.Någon hade fastnat med foten rakt igenom.Så det var ingen som fick vara där och leka. Det fanns heller ingen där då jag kom dit.Fick eld på något litet löv, stampade så elden släcktes.Spottade lite för säkerhetsskull.Och gick hem.

Nästa morgon väcktes jag av att Mamma sa, nu har Du ingen lekplats kvar alls.Den hade brunnit ner under kvällen.Vågade inte säga att jag varit där på eftermiddagen.Det kan inte vara mitt fel.Efter några dagar gick jag dit med en lekkamrat och vi så förkolnade rester av vad som en gång varit en karusell.

Det var ett  skurlov. Jag var i nio årsåldern. Och eftersom mina föräldrar hade en rörelse= Stadshotellet i VETLANDA. Och de var där hela dagarna.Våra anställda barnsköterskor. Jag hade ingen från 6 års ålder.Då jag fick börja skolan på hösten. Det visades sig senare att det var för tidigt.

Men nu ska jag berätta om den gången som Mamma satte mig på tåget i Nässjö.Sa till de som satt där i kupe´n om de kunde se till att jag kom av och bytte tåg i Alvesta. Inte kom jag ihåg hur jag kom på rätt tåg.Kände mig som ett krigsbarn med lappen om halsen där det stod, att Mormor möter i Göteborg.

Minns inte hur många timmar det tog från Nässjö till Göteborg. Men tre kan det väl minst vara.Det fanns ju inga X2000 på den tiden. Tågen lunkade," koka kaffe,koka kaffe,koka kaffe." Du som åkte tåg, och det gjorde man mer förr.Minns säkert hur det lät.Det var för varje rälsdel, en liten skåra som gjorde att det lät så.

Mormor mötte, vi tog med spårvagn till hållplatsen nära där Mormor och Farbror Elon bodde.Kungsportsavenyn 25 med den långa balkongen högst upp.

Det fanns en hiss i huset med gallergrind.Hissen gick väldigt sakta. Minns att det luktade något konstigt i trapphuset.

Många år senare kom jag på vad det var. GAS ! De hade gas-spisar.

Mormor såg till att jag fick packa upp kläderna som jag hade i min lilla resväska.Fick en egen byrålåda.Mormor hade säkert tömt en åt mig.

Vet att jag låg i ett skåp som hade en säng som man fällde ner. när det var läggdags.Det var ju en fiffig lösning.Om det var ont om plats. Men Mormors och Farbror Elons våning var allt annat än liten. Den gick från ena änden till den andra. Eftersom jag var ganska liten själv, kanske jag tyckte den var större.Men jag minns att den var lång.Det gick en lång balkong. utmed husväggen. Var kanske mer brukligt förr.Vi hade också en lång balkong hemma på Långgatan 14.

Har för mig  att det  finns det ett foto, där jag sitter med Mormor.Men det kanske jag kan leta upp senare.

Mormor tog mig till trädgårdsföreningen.Den finns kvar än idag. Jag kom ihåg att Mormor ville ge mig något.Och frågade vad.Jag vill ha en sköldpadda. Mormor menade på att vi hade ju hund.Jag ville ha ett eget djur att sköta om alldeles själv. Så gick vi till en affär där de sålde djur från andra delar av världen. Nu heter det väl Zoo-affär. De hade en grekisk sköldpadda, som jag tyckte var gulligast av dom.Den hette Josef. Tyckte det var ett fult namn. Mormor sa Du kan döpa om honom när Du är hemma igen.

Farbrorn packade ner Josef i en låda, så vi kunde transportera de hem, jag höll i snöret som han bundit runt kartongen.Såg ut som en tårtkartong, fast inte lika stor och fin.Det var en brun med lite lufthål.Och träull i botten.

Oh, vad spännande det var, vi köpte lite sallad, så jag kunde mata den med det.Prövade med lite äpple och vad nu Mormor hade mer  hemma.

Allt kretsade runt lilla Josef, jag ville inte gå utanför dörren.Mormor frågade om vi skulle gå och titta på lite andra djur i Slottskogen.Men jag nöjde mig med lille Josef.

Hur han fick namnet PiP. Det kom ett ljud ur honom när jag väl var hemma igen och stolt öppnade kartongen.Och det lät precis som ett pip.

Så var Pip på hemmaplan.och jag också.

Alla ville leka med Pip.Första tiden lät jag ingen komma nära. Våran boxer Sherry nosade, men det var inte intressant doft. Så han gick därifrån och rörde den aldrig.

Jag ska berätta fler historier om Pip.Det här var den första.

Hoppas Du finner nöje i min lilla barndomshistoria som är alldeles sann.