Visar inlägg från januari 2011

Tillbaka till bloggens startsida

RÖDA LACKSKORNA

Hemma på Långgatan 14, där jag bodde som barn och växte upp till jag var fjorton och ett halvt år.

Det fanns lite lekkamrater men de bodde en bit därifrån, på samma gata hade vi ju grannbarnen att leka med.Men det var alltid roligare med någon från andra kvarteren.

Den här gången var Frida hon heter egentligen något annat, men kallades för det.Hennes föräldrar och mina brukade umgås vid fester.Och de festerna hölls nere i vår källare som Pappa och Mamma hade gjort om för just lite udda fester.Mamma och Pappa jobbade ju nästan jämt nere på hotellet.Men ibland var det fest därnere med föräldrar till våra lekkamrater.Det hördes inte upp i huset, om de inte spelade högljudd musik.För att vi skulle vakna utav det.Var källardörren stängd och låst.

För att återgå till vad jag skulle berätta.Det var när Frida en dag kom för att leka med mig.Eller kanske det var med mina syskon.Minns ej.

Hon hade på sig ett par röda lackskor, de finaste jag sett.Jag hade ett par bruna fula läderskor.Om jag inte minns fel.De kan ju ha varit vita.Om det var försommar.Jag frågade om jag kunde få prova en, det fick jag men efter jag gjort, så kastade jag den ena skon i nässlorna på andra sidan staketet. Sådant minns jag väldigt väl.Visste inom mig att det var något dumt jag gjort. Frida blev ledsen sprang och skvallrade för sin Pappa,som kom, men jag hann låsa in mig på toaletten med lyset släckt.Det var bara en hasp som lås.Men han slet upp dörren hur lätt som helst och talade om för mig på skarpen att så här gör man bara inte, nu får Du gå och hämta skon bland nässlorna. Men jag kan aldrig tro att jag gick och gjorde det, för då skulle jag ju bränna mig på dom.Så förmodligen hämtade jag en kratta eller något.Men hon fick sin sko tillbaka. Och jag lärde mig att inte vara avundsjuk på en sko.

Naturligtvis fick Mamma reda på vad jag gjort.Jag hörde henne skratta, men det kan väl aldrig vara för det jag gjort.Fick aldrig reda på vad det var hon skrattade åt.Det mesta har fallit bort ur minnet.

Nu har jag fått kontakt med denna flicka som är  jämnårig med mig.Verkar inte som hon minns det.Men säkerligen minns hon något annat, som jag kan fråga henne om.

Trodde jag skulle få ett par röda lackskor, men jag vet bestämt att jag var och provade ett par myggjagare för jag hade hålfotsinlägg och måste ha lite ordentliga skor.Det var ett par pojkskor hon ville jag skulle ha.Aldrig i livet och så kastade jag skorna inne i affären och sprang gråtandes ut därifrån.

Jag ville ju ha ett par röda skor.Men inte sådana. Då var jag hellre utan.







LÄRKTRÄDET

När detta hände har jag ingen exakt tid för.Men om jag var 10 år så var min lillasyster 5 år.
Jag hade en livlig fantasi.Mer än de flesta sa Mamma.Det var inte alltid som hon trodde på det jag berättade.Många gånger var det ju helt sant.Men det bli väl så att hittar man små sagor, så är det ingen tror på det som hänt på riktigt.

Den här som jag ska berätta om, var när vi kommit hem, och Pappa hade kört ner till garage gången.Det var inte alltid han körde in bilen i garaget.Det gjorde han inte denna gång, för det var mycket som skulle bäras in.Mamma vet jag inte om hon var med hem, inga detaljer finns kvar i minnet.Däremot vet jag bestämt att lillsyrran och jag var kvar i bilen.Och på ängen utanför våran tomt, där växte ett stort lärkträd.Det fanns mycket nässlor där också, det var ganska vildvuxet allt däromkring.

Pojkarna hade en koja i trädet, där vi flickor inte var välkomna.

Jag fick för mig, att lura lillasyster att det satt en Järv i trädet,jag ser inte den sa hon, flera gånger.är Du blind, ser Du inte hur den står där med sina gula ögon och fräser.Nu kände jag mig lite elak, fick henne att börja gråta.Pappa kom och undrade varför vi inte kom in.Och varför lillasyster grät.Inte vet jag.För naturligtvis hade jag hotat henne att inte säga något om detta.Men hon var en riktig skvallerbytta min lillasyster, så naturligtvis nämnde hon något om den i sin aftonbön.

När sedan det var min tur att läsa aftonbönen, det gjorde vi så gott som alltid med Pappa.Frågade Pappa om jag inte hade något att be om förlåtelse för. Nej inte vad jag vet.Nä, då så och så sa Pappa godnatt och då kan Du sova med rent samvete. Jag förstod ju vad han menade.Men tänkte att jag säger förlåt  nästa morgon.

Jodå, Mamma fick reda på det.Och jag fick lite fy, vet skäms stora flickan.

Så var den saken ur världen.Och jag kunde hitta på något nytt rackartyg.



0 kommentarer | Skriv en kommentar