Alla har vi ju minnen från vår barndom.Vore ju konstigt annars.

Jag hade en mycket fin och minnesrik uppväxt.Hur andra hade det var väl lite si och så.

Mina närmaste lekkamrater som bodde på samma gata som jag och mina systrar.Ingen hade en likadan barndom.

Vi med våra barnsköterskor och hembiträden som varierade år efter år.

Vet en barnsköterska vi hade tror hon hette Eivor, en annan hette Gunvor.

Men jag skulle få följa med Eivor hem och bo os henne och hennes föräldrar över en helg.Hon bodde en bit utanför Vetlanda, inne i en  by i den småländska skogen.Liten herrgårdsbyggnad var det. Med gamla anor .Den hade gått i arv i  fem generationer.

Första natten var kuslig tyckte jag. Ligga i den stora sängen med plats för flera.Jag tror jag var runt 9 år.

Frågade Eivor om det  var hon som var och tog i handtaget på natten,

Nej det var inte jag sa hon.

Då spökar det nog här sa jag. Hon menade på att det var nog mest i min fantasi, som jag trott att någon gjort så.

Jag visste ju vad jag sett. Nästa natt lika dant, men då kände jag att någon var inne i rummet.Vågade inte titta.

Så nästa morgon igen sa jag vad jag varit med om.Och fick samma svar som förra morgonen.Jag ville ringa hem, det fick jag.Sa till Mamma som det var.Hon frågade om jag inte kunde stanna en natt till. Nej det ville jag inte.

Vem som hämtade mig där minns jag inte.Hem fick jag komma.Det var ingen idé att ens fråga Mamma om hon trodde på mig.Hade hon inte gjort det, hade jag nog fått stanna tiden ut.

Många år senare har jag fått veta att Mormor och Mamma var synska. Jag är inte det, med gott och väl "kännsk" som jag kallar det. Kan känna av de andar som finns runt oss.Som barn tyckte jag nog det var lite läskigt.

Men nu som vuxen.Är det bara intressant.

Kan känna oro inför vissa händelser,som ibland när jag ska in till stan, då sveper en iskall vind över mig. Och jag kommer inte iväg.Något stoppar mig.

Vad vet jag inte.Det finns inget övernaturligt att vara rädd för.Ville bara berätta lite, vad jag var med om som barn på 40 talet.